Åh, vilken natt

Tonårsmorsa!

Gråhårig tonårsmorsa :)

Konstigt… inte. Efter att ha hunnit med att fostrat tre ungar, och den här sista nu håller på att pröva sina vingar. Och han prövar de hårt, vill jag lova.

En av mammas små regler är det där med tider. På helger (fredagar och lördagar) ska sonen vara hemma senast klockan 00.30. Han är ju faktisk bara 15 år.

Han brukar hålla tiden, komma hem något före klockan slår halv ett. Eller, om han mot förmodan blir sen, skickar han ett sms. Vanligtvis alltså.

Inte igår.

Visst har det hänt att han har ”glömt” att höra av sig. Men eftersom jag är en hönsmamma, kanske allra mest med den här lilla minstingen beroende bland annat på Anorexia och sånt, så ringer jag om han inte hört av sig. Bara för att kolla att allt är lugnt. Att ingenting har hänt. Och om han inte svarar så messar han åtminstone.
#jag är lite sen, kommer snart.

Inte igår.

En helt vanlig fredagskväll. Efter middagen drar sonen på sig jackan. Ska ”ut”. Var? Vet inte. Nehej, var hemma senast halv ett. Mmmmm, visst.

Och som den hönsmamma jag är kan jag ju inte somna innan ungen är hemma i vår trygga vrå. Sambon somnar men själv ligger jag vaken. Klockan närmar sig halv ett, skönt. Jag är trött, vill sova men kan inte. Inte före mitt barn är hemma.

Klockan blir halv ett men ingen unge smyger sig in genom ytterdörren. Klockan blir 10 i ett och då tycker jag att jag har väntat tillräckligt länge. Så jag ringer. Inget svar. Skickar ett sms #Är du på väg hem? Får inget svar på det heller. Så jag ringer igen. Men med samma resultat. Messar och ringer om vartannat och när klockan närmar sig två stängs hans telefon av.

Om jag var orolig innan är det ingenting mot vad jag blir nu! Paniken växer. Vet inte vad jag ska göra. Vad jag ska ta mig till. Himmel, har det hänt något? HJÄLP!

Jag väcker sambon som helt sonika går upp och klär på sig. Vi går ut för att leta. Han går åt ena hållet och jag åt andra. Det är kallt ute, men inte lika kallt som tidigare på dagen. ”Bara” åtta minus nu.

Jag går Odengatan ner, smiter en snabbis in på Burger King. Många ungdomar sitter och käkar nattamål, men inte min. Går vidare mot Mc Donalds på Sveavägen. Vet att min grabb hänger där ibland. Inne på Mc Donalds finns den många ungdomar i ungefär samma ålder som min grabb. Klockan är halv tre på morgonen. Vad fan, får de verkligen vara ute så här sent?

Ingen av dom är min unge.

Samtidigt har min sambo dragit sig mot ungdomsgården. Den som stänger halv ett. Den är så klart stängd sen länge och inte en människa i närheten. Så sambon knatar vidare och letar här och där medan jag beger mig mot Vasaparken.

När klockan är tre har vi gett upp. Vi har varit på alla tänkbara och otänkbara ställen och letar. Visst är det fullt med typ 15-åringar ute. Men ingen av dem är min. Väl hemma ser vi ingen annan utväg än att kontakta polisen.

Polismannen som jag pratar med är hjälpsam. Han är förstående och tycker inte alls att jag är löjlig som hör av mig ”bara” tre timmar efter att ungen skulle varit hemma. Nej då, det är helt ok att jag ringer. Han tar signalement, telefonnummer, personnummer, frågar en massa och säger att han ska kolla med sjukhusen och med Maria Ungdom. Han ringer sen, ok.

Det tar nog inte mer än en kvart innan han ringer. Men har inga nyheter alls. Min son är fortfarande försvunnen. Vi bestämmer att har han inte kommit hem kl 8 på morgonen så tar vi tag i detta ”på riktigt”. Men att de så klart håller koll ute på stan om de ser en kille som kan vara han. Ok. Vi lägger på luren och även om jag är skitorolig så känns det bra att jag faktiskt har hjälp av polisen.

Så klart är det ingen idé att gå och lägga sig. Sambon kokar the och vi sitter i soffan. Båda oroliga och jag tror att jag grät en skvätt. Tänk om han är död, min lilla ängel. Han kanske ligger i en snödriva, skadad och utan möjlighet att ta sig hem. Jag ser många hemska bilder inom mig och jag är så himla orolig.

Då hör vi hissen, sambon  och jag. Och ytterdörren som öppnas. Klockan är fyra när en skolös pojke tassar in genom dörren. Skorna har han i handen. Vill smyga in för att inte väcka morsan och sambon.

Jag är så lättad att min unge är helskinnad hemma, äntligen. Men samtidigt smått arg att han  bara skitit i att höra av sig. Jäkla unge! Och jag sitter bredvid honom och ringer upp polisen igen.

Han är hemma nu, min pojke. Allt är lugnt.

Phu, sov faktiskt ingenting i natt.

 

 

 

 

Taggar: , , , , ,

2 Responses to “Åh, vilken natt”

  1. Lena M Olovsson 2013/01/26 at 9:22 e m #

    Tänk om man kunde operera in en GPS under huden!
    Hoppas du får sova inatt!
    Kram/Lena

  2. Irene 2013/01/27 at 10:30 f m #

    Tänk om de kunde förstå varför man inte kan sova i dessa fall och varför det finns orsaker till rädslan (som gärna uttrycks som ilska).
    Jag önskar dig en snar återhämtning.
    Kram
    Irene

Kommentera