Oro som gnager

Jag är så förbannad och arg på den där jäkla sjukdomen. Den jäkla Anorexian. Som stjäl liv och lycka ifrån människor. Ofta unga människor. Och som splittrar familjer, förstör vänskap, bryter band. Och skapar en oro som aldrig riktigt vill gå över.

Min unge har varit på ett himla dåligt humör i ett par dagar nu. Muttrat och surat och svurit och betett sig som den tonåring han är. Men genast sätts oron i mig igång. Hur mår han? Äter han? Svälter han? Är han inte lite smalare igen? Jeansen, hänger de inte mer än vanligt? Jäklar.

Och idag, lagom när middagen var färdig meddelade ungen att han inte skulle äta hemma. Ska ut med kompisar, käka sushi…

Jaha, är det igång igen? Eller ska han verkligen ut och äta med sina vänner? På samma gång som jag ju vill lita på honom har jag varit med förut. Med lögner om matintag. Och sedan, fullt kaos.

Jag vill inte dit igen.

Taggar: ,

Ingen har ännu kommenterat.

Kommentera